Feministiska sweatshops?
Förtryckt eller frigjord?

Feministiska sweatshops?

I början av 80-talet fanns knappt någon textilindustri i Bangladesh. Bara runt 40 000 personer arbetade i sektorn, och vi köpte våra t-shirts och skor ifrån Taiwan eller Portugal istället. Sedan hände något – det där som vi med allvarsamma röster brukar kalla globalisering. Nu står textilsektorn för 79 procent av landets export och anställer 4 miljoner varav 80 procent är kvinnor.

Men det är inte det enda som har förändrats. Hans Rosling demonstrerar i en video med sin sedvanliga tydlighet vad som hänt i landet sedan självständigheten 1971 – barnafödandet har sjunkit drastiskt och barnadödligheten likaså. Enligt siffror från Världsbanken har Bangladesh BNP per capita fyrdubblats sedan 1990, och under samma period har andelen som lever under den nationella fattigdomsgränsen halverats.

Fattigdom
BNP och absolut fattigdom i Bangladesh. (Källa: Världsbanken.)

Finns det något samband mellan de här två historierna, mellan den om den expanderande textilindustrin och den om den förbättrade levnadsstandarden? Rachel Heath och Mushfiq Mobarak har studerat en liten del av det stora pusslet – effekten av just öppnandet av textilfabriker på unga kvinnors utbildning, giftermål och barnafödande. Deras resultat?

Girls exposed to the garment sector delay marriage and childbirth. This stems from (a) young girls becoming more likely to be enrolled in school after garment jobs (which reward literacy and numeracy) arrive, and (b) older girls becoming more likely to be employed outside the home in garment-proximate villages. The demand for education generated through manufacturing growth appears to have a much larger effect on female educational attainment compared to a large-scale government conditional cash transfer program to encourage female schooling.

Som alltid i samhällsvetenskapliga studier är det svårt att fastställa kausaliteten. Fabriksetableringarna är inte slumpmässiga, och platser där fabriker etableras skiljer sig från platser där de inte etableras. Alltså bör man oroa sig för omvänd kausalitet och utelämnade variabler. Författarna hanterar dock detta genom att jämföra byar i närheten av fabriker och långt ifrån fabriker både före och efter att fabriker öppnas, och genom att jämföra effekterna på kvinnor (efterfrågade av textilindustrin) och män (inte lika efterfrågade).

Slutsatsen blir ändå tydlig: När textilfabriken öppnar så får du möjligheten att leva ett annat liv. Dina föräldrar tycker att det är värt att låta dig gå i skola, för det finns någon som efterfrågar din kunskap. Och eftersom du kan arbeta i fabriken är sannolikheten att du gifter dig och skaffar barn som tonåring lägre. Det är kanske inte det goda livet som erbjuds dig, det är knappast ens ett liv utanför fattigdom, men det är en möjlighet att välja ett annat liv än det som traditionellt utstakats för dig.

Sedan finns chansen att man tillsammans med 1128 av sina kollegor dör ung när den fuskbyggda fabriken rasar samman. Det som hände i Savar förra året var en tragedi, men de enda som gynnas av bojkottshot är ömmande samveten i väst. För den som tvivlar reder den ständigt nobelpristippade ekonomen Jagdish Bhagwati ut begreppen i Financial Times.


Rosling inleder sin video med att ställa frågan: ”Have you heard about the miracle in Bangladesh?” Svaret verkar bli nej om man frågar Vänsterpartiet. På deras EP-blogg kan man angående handelsavtal med Bangladesh läsa följande:

EU måste börja ta sitt ansvar gentemot de underbetalda arbetarna med usla arbetsförhållanden. Idag utnyttjas arbetarna av flera europeiska företag under en struktur där kvinnor drabbas hårdast.

Möjligheten att välja att jobba och få en än så liten men ändå egen inkomst istället för att gifta sig och föda barn som 14-åring är alltså att utnyttjas. Visserligen ligger det kanske något i V:s önskan att pusha för fackliga rättigheter, men jag har ändå svårt att komma över språkbruket. Underbetalda. Utnyttjas. Drabbas.

Kanske det nya vänsterpartiet – Feministiskt Initiativ – glädjs mer för de kvinnor vars liv har förbättrats? Det verkar inte så, när det de har att säga om frihandel på sin hemsida är att det leder till ”ett ökat behov av bistånd för utvecklingsländerna, bland annat på grund av förändrat klimat och lönedumpning”. Visst, de 0,29 miljarder som Sverige spenderade på bistånd till Bangladesh år 2013 var knappast årets sämst spenderade skattepengar, men jag har svårt att se hur vare sig Bangladeshs eller någon av dess många asiatiska föregångares transformation var resultatet av västlig givmildhet. Vidare vill FI att ”den internationella handeln utvecklas till en rättvis handel, vilket inte den nyliberala ‘fria’ handel nu står för.” Det är oklart vilken form av protektionism det är FI vill erbjuda, men mina fördomar säger mig att den inte kommer att erbjuda arbetstillfällen utanför hemmet för kvinnor i Bangladesh.

Det är klart att det är svårt att glädjas över de stegvisa förbättringarna den internationella kapitalismen fört med sig när hela ens ideologi byggt på att himmelriket ska infinna sig ögonblickligen via revolution i socialistiska länder, och inte smärtsamt långsamt växa fram ur industrisamhållets smuts. Det var ju de upplysta revolutionärerna eller åtminstone de välmenande biståndsarbetarna som skulle frälsa världen, inte de utländska investerarna!

Vi måste lära oss att förtrycka denna pliktmoraliska reflex och acceptera att rovgiriga storbolag kan göra nytta för jämställdheten, deras oädla avsikter till trots. Måhända är biståndsarbetaren en bättre människa än kapitalisten – vad vet jag, St. Per får avgöra när den dagen kommer – men fram tills dess vill jag se resultat.


Avslutningsvis kan jag trösta ledsna vänsterpartister med att det ändå ligger något marxistiskt över hela den här historien. Produktionsförhållandena ändras, och som följd av detta ändras kultur och institutioner, i detta fall maktbalansen mellan kvinnor och män. Är inte det en marxistisk historiesyn om något? Hade jag varit lagd åt svepande teorier och ensidig historiematerialism hade jag hävdat att feminismen blott är en superstruktur till kapitalismen. Men som tur är så är jag lagd åt ett annat håll, och nöjer mig med att konstatera att livet för fattiga i Bangladesh blir drägligare och drägligare, dag för dag, steg för steg.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>